Italian Early Renaissance Painter, 1449-1494 Florentine painter, whose family name was Bigordi. He may have studied painting and mosaics under Alesso Baldovinetti. Ghirlandaio was an excellent technician. Keenly observant of the contemporary scene, he depicted many prominent Florentine personalities within his religious narrative paintings. Among his earliest frescoes are the Madonna with the Vespucci Family and the Last Supper (Church of the Ognissanti, Florence). He painted scenes from the life of Santa Fina (collegiate church in San Gimigniano) and frescoes in the Palazzo Vecchio, Florence. In 1481, Pope Sixtus IV called him to Rome, along with Botticelli, to decorate the Sistine Chapel. He painted the Calling of the First Apostles, a scene close in spirit to Masaccio. He returned to Florence to work on the frescoes in the Sassetti Chapel in Santa Trinita. He introduced Sassetti, Corsi, Poliziano, the Medici, and many other contemporaries as participants in the life of St. Francis. Ghirlandaio's most famous achievement is his fresco cycle of the life of Mary and St. John the Baptist for the choir of Santa Maria Novella. Michelangelo served an apprenticeship with him at this time and probably worked on these frescoes. Other examples of his art are the Adoration of the Magi (Uffizi); another Adoration (Hospital of the Innocents); a mosaic of the Annunciation for the Cathedral; a portrait of Francesco Sassetti and his son (Metropolitan Mus.);   Related Paintings of GHIRLANDAIO, Domenico :. | Detail of the Adoration of the Magi | Calling of the First Apostles | Portrait of the Donor Nera Corsi Sassetti | Obsequies of St Fina | Last Supper detail |
Related Artists:
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Jean Charles Cazin
1841-1901 French Jean Charles Cazin Location Painter and ceramicist. His earliest paintings reveal close affinities with the realist tradition, while his later compositions (mostly landscapes of northern France) demonstrate an awareness of Impressionism and a commitment to recording the changing effects of light and atmosphere. He was sent to England for health reasons but by 1862 or 1863 was living in Paris and active in avant-garde artistic circles. In 1863 he exhibited Recollections of the Dunes of Wissant (untraced), a work based on close observation of the coastline of northern France, at the Salon des Refuses. He enrolled at the Ecole Gratuite de Dessin under Horace Lecoq de Boisbaudran, where he became friends with Alphonse Legros, Thodule Ribot, Henri Fantin-Latour and Leon Lhermitte, all of whom adopted Boisbaudran method of developing paintings from memory as a way of heightening perceptions. During this period Cazin also met Marie Guillet, whom he married in 1868.
Jacob Gerritsz. Cuyp
was a portrait and landscape painter. He was born and died in Dordrecht, and was the half-brother of Benjamin Gerritsz Cuyp and the father of the much more famous Aelbert Cuyp. According to Houbraken, he helped the painters Jacques de Claeuw, Isaac van Hasselt, and Cornelis Tegelberg set up a Guild of Saint Luke in Dordrecht in 1642.